7.1.2018

Nytt år har börjat, men det betyder egentligen inte så mycket eftersom vårt träningsår började i oktober. Ända skillnaden är att jag nu befinner mig på varmare och syrefattigare breddgrader. Har nu spenderat lite över en vecka (1/4 av lägret) i Sydafrikas Dullstroom vilket är beläget 2100m över havsnivå. 

Första veckan på höghöjd är alltid lite speciell, det gäller att komma igång tillräckligt försiktigt för att man skall klara av hela lägret, dagsformen varierar rejält från dag till dag. Men jag tycker att jag börjar vara bra igång nu, tog inte många dagar att vänja sig vid lägerlivet och jag trivs verkligen med dagarna här fastän man egentligen inte gör något annat än att träna 2 gånger per dag. Stigar, sällskap och backar finns det gott om och jag är jätte glad över att ha min tränare på plats i tre veckor. 

Med tanke på den annalkande hall säsongen kan jag berätta att hösten / vintern har gått såpass bra så att jag är riktigt taggad på att tävla några gånger. Kommer inte göra någon satsning på hallen men kommer att köra 3-4 starter. 

foto @decabild.se


25.11

Ni vet den där känslan när man har en plan som man tror på och allt bara går som man tänkt sig? Det är just den känslan jag haft senaste månaden, allt bara verkar fungera precis som jag vill. Jag brukar gilla höst och mängd träning, men jag har nog aldrig uppskattat höstens träningsperiod så mycket som jag gör nu. Mina träningar har gått jätte bra senaste tiden och jag har också hunnit springa två terräng lopp, ett i Pajulahti och sedan bar det av till Danmark för att löpa terräng-NM. Jag är nöjd över känslan och över att jag lyckades försvara fjolårets silver. Jag kommer däremot inte att satsa mot terräng-EM utan nu är siktet inställt på att hålla hög kvalitet på träningen och få in en bra grund inför vårens träningar. 

Största utmaningen för tillfället är det hala väglaget som råder i Vasa, men nu är det bara fyra veckor kvar tills jag åker iväg till Sydafrika (Dullstroom) på höghöjdsläger. Det är något som jag verkligen ser fram emot. Vi har fått ihop ett riktigt bra gäng och jag kommer ha min tränare på plats för mestadels av lägret. Före det lägret kommer jag att hinna med en till hård person, det vill säga tre hårda mängd veckor och en lätt vecka över jul innan jag åker iväg. 

Bästa med den här hösten är att fastän det är mörkt, regnigt och kallt har jag njutit av nästan alla mina pass, jag är verkligen super taggad och motiverad just nu. Men jag har också försökt hitta ett lugn i mina träningar, det är länge till sommaren och fastän det ibland kan kännas som att man bara vill köra på kan det vara bra att ibland ta ett steg tillbaka, jag hinner både träna mycket och hårt ännu innan sommaren kommer. Huvudsaken nu är att få så många lyckade veckor som möjligt i bagaget inför nästa säsong. 


16.10

Pausen kom och gick och jag är i full gång med höstens träningar igen, egentligen har jag kört på som vanligt redan några veckor men förra veckan var min förta vecka med program. Efter Stockholm halvmaraton körde jag tre veckor på känsla. Sprang då jag kände för det och varvade det med lite cykling, simning och rullskidning. Det kan ju låta skönt att göra vad man vill när man vill, men jag gillar mera att få en strukturerat program så jag vet vad jag förväntas göra, det var skönt i ett par veckor att vara utan program men sen räckte det. Så nu känns det verkligt bra att ha ett program igen och få köra på hårt med grundträning och mängd löpning. Det är något extra charmigt med höst träning, en massa mängd, en massa styrkeövningar, en massa koordinationer och jaa.. ni fattar. En massa träning. Det bästa är att man inte behöver känna efter lika mycket som på sommaren och man får vara lite sliten och trött. 

Denhär hösten har inneburit en stor förändring för mig. Bestämde mig för att göra en stor förändring i och med ett tränarbyte. Har tränat med Guy Storbacka i fyra års tid nu. Han har verkligen lyft min löpning till nya nivåer, under hans ledning har jag fått löpa två VM, ett EM samt tagit en fjärde placering i U23 EM. Under våra fyra år har jag kapat 45 sekunder från mitt hinder rekord och en dryg minut från mitt 5000m rekord. Och oj vilken tränare han har varit, har aldrig träffat någon som har sån koll på mellantider, siffror och sträckor eller någon som är så bra på att förutspå vilka farter man har i kroppen. Jag har lärt mig vad som krävs på träningarna och hur mycket träning som krävs för att nå högt. Allt vad Guy har lärt mig och det grunden han gett mig tar jag med mig nu. Det facto att jag fått träna frisk och hel i fyra års tid innebär att jag nu med min nya tränare har ett perfekt utgångsläge. Guy förtjänar ett stort tack för allt jobb han lagt ner på mig! Men nu är jag redo för förändring och från och med oktober i år började jag träna med Jukka Keskisalo, känner att det kommer vara början på något riktigt bra. Är själv super taggad på att lägga ner hårt jobb i år, och via små förändringar hoppas jag på att vara i storslag när det drar ihop sig mot EM i Berling inkommande sommar. 

Så med det målet i tankarna jobbar jag mot sommaren, planen är att göra ett långt läger i Dullstroom (Sydafrika) efter julen och sedan ett långt vårläger i Flagstaff. Är glad över att Jukka kommer vara med på dessa två läger, för det fungerade väldigt bra förra vårens läger. Finns inte mycket mer att säga än att nu kör vi på mot nya utmaningar!


10.9

Säsongen 2017 är nu slut. För att göra en kort summering har den bestått av PB på 1500m, 3000m, 3000m hinder och halvmaraton. Det är väl ett saldo jag borde vara nöjd med. Men det har varit en tung säsong, fram till VM såg allt så bra ut men efter det har jag tyvärr inte presterat som jag hoppats. Nu är det dags för en kort semester innan jag funderar mer på kommande säsong. Det jag vet om kommande säsong är att jag är så taggad på att börja träna mot nästa sommars EM i Berlin! 

Något jag däremot har funderat mycket på på senaste tiden är hur viktigt det är med allt stöd jag får. Det är en sak som man kanske tar förgivet ibland och när allt går bra så tänker man inte på hur viktigt det egentligen är. Jag vill ge ett jätte stort tack till Guy Storbacka, min tränare som tror på mig och som har lärt mig så mycket om löpning de senaste åren. Det är tackvare honom jag vågat satsa och vågat tro på mig själv. Han är orsaken till att jag står där jag står idag. Det finns många andra tränare och stödpersoner som hjälp mig så mycket; Tom Andtbacka som alltid finns där, Matias Hall min metalatränare, Mikael Westö som lärt mig hoppa i år och som ställer upp på massage tider när jag behöver dem, Olli Ilander som hjälper mig med kostbiten och flera till som jag fått hjälp av i år. För att inte tala om alla mina idrottsvänner, utan er skulle det inte heller vara möjligt. Jag är också så oerhört tacksam över mina sponsorer, för dom gör det så mycket lättare för mig att satsa. Sist men verkligen inte minst är jag så lyckligt lottad över att ha en familj som tror på mig, som alltid stöttar mig och flyger runt halva världen för att se mig tävla. Ni har gett mig möjligheten att följa mina drömmar redan som liten flicka, och utan det stöd jag fått av er skulle jag aldrig haft en chans från första början. Ni har alltid ställt upp, aldrig klagat, aldrig ifrågasatt min satsning och aldrig lagt någon press på mig. Ni får tyvärr också ta baksidan av idrotten allt för ofta men ni tror ändå alltid på mig. Därför är ni bäst!

Denhär helgen är jag också så sjukt stolt över min pappa som sprang Stockholm halvmara med mig! 😄 


17.8.

Jaa.. vad skriver man efter VM? Entligen vill jag inte skriva någonting överhuvudtaget om VM. Jag vill bara glömma loppet och gå vidare. Vanligtvis är jag en person som släpper saker och ser framåt utan större problem. Men efter London har jag varit väldigt ledsen och nere. Dethär är första gången jag inte kunnat träna bort min besvikelse, orsaken till det är väl först och främst att jag haft problem med vristen, men jag har också för första gången i mitt liv haft problem med tränings motivationen. Kan knappt tro att det är sant, träningsmotivationen är en av mina främsta egenskaper, men senaste veckan har jag haft stora problem med att motivera mig för att träna. Därför tog jag tillflykten till min sommarstuga där jag nu spenderat ett par dagar, dagar utan träningsprogram där jag själv fått välja vad och när jag tränat. Dessa dagar har verkligen gjort susen och idag kändes allting så mycket bättre igen och det känns som att allt kanske inte är så hopplöst som jag känt efter VM. Nu måste jag skärpa mig och gå vidare, det är kommer fler mästerskap och mitt lopp kommer då jag är redo för det.

Jag beslöt mig också att stå över Taipei, skulle ha åkt iväg i måndags men eftersom jag inte hade någon aning om hur min vrist skulle te sig så valde jag att stanna hemma. Vanligtvis skulle jag bara ha åkt iväg och sett efteråt om det var en bra idé eller inte. Men jag försöker ta smartare beslut som gynnar mig i det långa loppet, jag försöker bli bättre på att se helhetsbilden. Därför har jag nu fokus ställt på Sverigekampen, där hoppas jag kunna göra en bra tävling för formen är det ju inget fel på.

Så varför är jag så här knäckt efter VM? Klart jag har rätt att vara besviken men orsaken till att det tog såhär hårt på mig är för att jag i höstas ingick en deal med mig själv att jag verkligen skulle göra allt så bra jag bara kan i år. Jag skaffade mig ett stort nätverk av stödpersoner; kostrådgivare, mentaltränare, massörer, fysioterapeuter och olika tränare. Jag började också köra en hel del muskelvård och satsade på återhämntningen mellan mina träningar. Allt för att jag skulle kunna träna så bra och så hårt som möjligt. Resultaten syntes tidigt och jag har aldrig haft en så bra träningsperiod som jag hade mellan oktober och maj, allt var bäddat för en perfekt sommar, och nog började den ju bra med ett terräng FM guld och en avklarad VM gräns. Efter det gjorde jag verkligen allt för att jag i London skulle vara i mitt livs form, och visst var jag också det. Jag gjorde min bästa träning någonsin en vecka före VM och allt var bäddat för ett toppen lopp förra veckan, men så bev det inte och det kändes som att hela årets satsning försvann på 10 minuter.

Å andra sidan är jag stolt över mig sjäv, stolt över att jag vågar satsa och över hur hårt jag har möjligheten att satsa. Jag har en lång väg kvar men jag har också kommit en lång väg, för sex år sedan kämpade jag för att klara av Kalevan Kisat gränsen och nu springer jag på VM. Jag har aldrig varit någon naturbegåvning utan allt jag har åstadkommit har jag jobbat sten hårt för. Nu är det bara att bita ihop och fortsätta jobba framåt, för jag är långt ifrån färdig ännu. Jag älskar det jag håller på med och jag kommer inte sluta före jag lyckas.    


1.7

Tävlingssäsongen ångar verkligen på nu. Efter Pragresan där jag löpte under VM gränsen fortsatte tävlingssäsongen med Paavo Nurmi Games, eliittikisat i Kuortane och lag-EM i Vasa.

Jag är på det hela nöjd med hur säsongen har börjat. Har lyckats löpa nya rekord på 3000m hinder, 3000m slätt och 1500m hittills i sommar. Tyvärr gick Paavo Nurmi Games hinderloppet och Vasa hinderloppet inte riktigt så bra som jag hoppades. Samma gäller mitt 5000m resultat. Jag vet att jag har kapacitet till att springa så mycket bättre på den sträckan. Glad iallafall över att jag kan springa sub 16 på en sämre dag. Men sommaren är ju inte slut ännu och vädret i Finland har inte varit det bästa hittills. 

Helgens lag-EM var verkligen en rolig upplevelse för mig trots att topp resultat uteblev från min sida. Men jag är ändå nöjd med mina placeringar och huvudsaken med lag-EM är ju att samla poäng. Roligt också att Finland steg till super ligan. 

Direkt efter lag-EM åkte jag hem för att packa och resa iväg till Font-Romeu för ett kort höghöjdsläger. Kommer bara tillbringa två veckor här men det räcker i det här skedet. Jag bor på 1850m höjd, men man tar sig snabbt både uppåt och nedåt. Finns fina länkstigar på 2100m höjd och en jämn platt sjö på 1500m höjd. Jag har varit här några dagar och är överraskad över hur lätt det känns här trots höjden. Det är verkligen skönt för mig att få åka upp hit och träna, jag får fokusera 100% på träning, återhämtning och vila. Detta är inget problem här eftersom jag blir serverad frukost, lunch och middag. Här finns alla faciliteter man kan tänka sig behöva inklusive en kall pool. Dessutom har jag möjlighet att få massage efter alla mina hårdare pass. Så jag trivs verkligen bra här och jag behövde får en liten tävlingspaus. 


10.6

Sommaren är här och säsongen har kört igång. Jag kunde knappast har önskat ett bättre start på sommaren. Efter mitt läger i Flagstaff åkte jag ner till Vierumäki för att löpa terräng-FM, och vilken känsla jag hade under det loppet. Steget rullade på bra och jag tog hem mitt första senior FM guld i terränglöpning. Efter det väntade ett kort men roligt läger i Pajulahti. 

Bansäsongen startades den 25.5 i Helsingfors med ett 3000m slätt lopp. Hade bra motstånd där av Karin Storbacka och Sara Kuivisto. Löpte in på ett nytt PB där med tiden 9.15. Löpsteget rullade på lätt och det kändes som en standard prestation så jag trodde inte att tiden skulle vara såpass hård som den var. Efter Helsingfors loppet var det dags att packa väskorna igen och resa iväg till Prag. För det var dags att inleda hindersäsongen. 

Första hinderloppet är alltid ett frågetecken. Det kan verkligen bli flipp eller flopp. Jag åkte ner till Prag med högt självförtroende, jag visste att löpfomen var god. Det facto att jag inte löpt över en vattengrav (eller riktiga hinder för den delen) sedan Sverigekampen i september störde inte mig så mycket. Jag had tränat med häckar och vattengraven borde ju sitta av sig själv. Startfältet var verkligen perfekt för mig och jag fick bara lägga mig i rygg under de första 6 varven. Efter det kände jag att jag hade kapacitet att trycka på lite mer. Jag kom iallafall i mål på tiden 9.41,73 vilket innebär att jag underskred VM gränsen till London med 0,27sekunder. Jag är så otroligt lättad och glad över att redan i första hinderloppet löpa under gränsen. Nästa lopp (Paavo Nurmi Games 13.6) kommer bli ännu roligare. För nu vet jag att jag had kapacitet till att löpa under 9.40. Nu vågar jag gå ut hårdare och lita mer på mig själv. 

Hur ser planen ut nu då? Efter Paavo Nurmi Games så blir det lag-EM i Vasa under midsommar. Efter det har jag planer på att eventuellt åka iväg på ett kortare höghöjdsläger. Jag kommer även göra några starter på 1500m och 5000m eftersom jag nu inte behöver jaga VM gränsen på hinder. VM går av stapeln i 9.8 , detta innebär att jag nästan har två månader tills formen skall vara som bäst. Allt jag gör nu i sommar skall utgå från att min form skall vara på topp i början på augusti. 

Men för tillfället känner jag mig lugn i mig själv och jag kan verkligen lita på att jag är förberedd för den här säsongen. Jag har redan nu löpt flera bra lopp och jag lovar att det finns mer att vänta. 


6.5

Hemma igen, tror nästan inte att det är sant. Tänk hur snabbt en månad kan gå, speciellt då träningarna går bra. De senaste veckorna har gett mig så otroligt mycket, och jag har verkligen gillat Flagstaff. Jag har gjort mitt bästa träningsläger någonsin här och jag åker nu hem med humöret på topp.

Under den senaste månaden har jag löpt en hel del mängd, men också en hel hög med bra kvalitetspass. Förra veckans 2x5x90sek backdrag är nog bästa backträningen jag gjort (även medräknat backdrag utan höghöjd). Sista hårda passet blev en planträning med 6x800m. Vi åkte då ner till Sedona (1300m öh) vilken är märkbart mycket lägre än Flagstaff (2100m öh). Jag tyckte iallafall att det var märkbart mycket lättare där. Det var länge sedan jag känt mig så stark och lätt på ett pass som i lördags. Men jag har lärt mig av mina misstag från i fjol, jag vet att det är stor skillnad på att vara i tävling form jämfört med att vara i bra träningsform. Jag går in i sommar säsongen 2017 mer ödmjuk än vad jag var i fjol, jag känner ingen press att jag "måste" prestera bra i första tävlingen. I år skall jag försöka tävla mig in i säsongen för VM är ju trots allt först i augusti och det är ju då formen skall vara som bäst!

 

Jag måste också skriva ut min tacksamhet mot alla som var med på lägret. Jag är så glad att jag fick möjligheten att bo med Oona Kettunen, vi har haft mycket nytta av varandra. Både på lätta och hårda träningar, och mellan träningarna. Jag är också jätte tacksam över att Jukka Keskisalo var med, han har verkligen inspirerat och lärt mig en hel del nya saker. Han har gjort många träningspass tillsammans med oss, och mina bästa pass har varit träningarna där Jukka har dragit åt mig. Så mycket lättare att bara lägga sig i rygg och veta att om man hålls kvar där så har man gjort en bra träning. Jag är säker på att mitt läger inte skulle blivit nära på såhär lyckat utan honom. Han har hållit koll på farterna och sett till att man kommit in i träningarna på rätt sätt för att man skall få maximalt ut av träningen.

Det här lägret har verkligen känts professionellt, eftersom vi även hade med oss en super bra massör. Vilken jag också är väldigt tacksam över, jag har aldrig haft kroppen i såhär bra skick efter en tre veckors hård period.

 

Hemma igen full av motivation och glädje. Det här lägret var precis vad jag behövde och nu känner jag mig redo, redo för att börja mina tävlingsförberedelser och redo för sommaren. Första stoppet blir morgondagens terräng FM. Sedan får jag ta det därifrån! :) 


17.4

Första två veckorna här i Flagstaff har rusat förbi. Jag har anpassat mig snabbare och bättre än vad jag förväntade mig. För ett par år sedan besökte jag St Moritz (som var mitt första höghöjdsläger på 1800m höjd) Där hade jag svårigheter första veckan. Med den vetskapen var jag lite orolig över hur första veckan här skulle gå på 2100m höjd. Men jag blev positivt överraskad över hur lätt jag tyckte det var att springa här i början. Det är klart att det är betydligt mycket tyngre att löpa här jämfört med Vasas platta asfaltvägar, men jag tror dethär kommer att göra gott.

Började lägret med en ganska lätt träningsvecka innehållande ett par hårdare pass. Första hårda passet jag körde här var ett backpass 2x5x90sek. Det rullade på förvånandsvärt bra och efter det följde en lyckad tröskelträning. Ända träningen jag haft lite svårt med här är banträningarna, förra veckan gjorde jag 2x8x150m med jogg paus och jag har nog aldrig varit så anfådd efter 150m drag som då. Men vartefter att dagarna går anpassar jag mig bättre och bättre. I lördags körde jag lägrets hittills bästa pass med 5x600m + 6x200m backdrag. Imorgon är det dags för 15km tröskel och på torsdag är jag redo för ett nytt försök på 150m drag.

Annars rullar lägret på bra, jag gillar dessa lägerdagar då man faktiskt får fokusera 100% på träningen och rutinerna är de samma varje dag. Här finns verkligen bra ställen att löpa på och sällskap finns det gott om. Br med Oona Kettunen här vilket funkar väldigt bra, det betyder också att vi båda får bra med sällskap på våra träningspass. Vi har även lyxen att ha en massör på plats vilket har snabbat på återhämtningen efter hårda pass. Karin Storbacka och Tuomo Salonen kom också hit förra veckan vilket innebär ännu mer sällskap, dessutom har vi Jukka Keskisalo på plats som håller koll på våra träningar. Så jag kan verkligen inte klaga på något. 

Eftersom det snart börjar dra ihop sig mot sommar säsongen är dessa veckor mina sista riktiga mängd veckor. Ligger runt 150km i veckan här och det tycker jag funkar bra. Ett par veckor till med den mängden och sedan är det dags att dra ner på löp mängden och dra upp farten. Ser verkligen fram emot den kommande månaden. Mycket har gjorts bra i vinter men kommande månad är så viktig med tanke på sommaren. Jag ligger bra till för tillfället och är redo att börja en ny hård vecka här i Flagstaff! 


15.1

Tre hårda träningveckor är än en gång förbi. Det betyder att följande veckan kommer att vara en återhämtande träningsvecka. Den här gången behöver jag den mer än vanligt eftersom jag snart är påväg hem från ett träningsläger i Portugal. Den här vintern bestämde vi oss för att testa på något annat än Monte Gordo (där jag spenderade över två månader ifjol) så vi åkte iväg till Portimao. Då jag säger vi menar jag Ville Borgmästars, Jimmy Finnholm och Josefin Sjölind-Kohtamäki. Detta har för mig inneburit att jag knappt gjort ett ända pass själv på tre veckor, vilken lyx! 

 Jag har kört på en hel del riktigt bra kvalitetspass, varvat med vanliga länkar, styrka och hopp. Portimao bjöd på en backig och varierande terräng och jag trivdes verkligen där. Vårt standard drag ställe var en "raka" på 4-5km, som ständigt klättrade uppåt i början, vilket i sin tur innebar att man fick rulla nedför efter att man svängt. 

 Vi körde också iväg till Faro för att springa ett gatlopp, trots att jag tog det som en bra träning fick jag till en riktigt bra medeltid. Dessutom vann jag damklassen, vilket alltid är roligt. Jag har trivts super bra med sällskapet, stället och med löpningen. Nu är jag verkligen taggad inför hallsäsongen, träningarna har visat att jag är på rätt väg. Därför vill jag också göra en liten check var jag ligger för tillfället. Mina hall tävlingar är inte inprickade ännu men jag hoppas iallafall få ställa upp i hall-NM och självklart Jyväskylä FM. I mitt stilla sinne sitter jag kanske och drömmer om att klara av hall-EM gränsen som ligger på 9.15 (på 200m bana) men det är inget jag kommer ta stress över. Jag tar hallsäsongen mer som ett roligt avbrott i träningen. 


15.11

Efter en övergångsperiod på några veckor var jag redo att börja jobba hårt mot sommaren 2017. Under de första tre hårda veckorna ökade vi mängden successivt från 100-140km, benen fungerade bra och jag är nu tillbaka på min normala nivå me "+-20km om dagen". Förra veckan fick jag en trevlig överraskning när jag blev uttagen till terräng NM som gick av stapeln i Norska Kristiansand i helgen.

Det är alltid lika roligt att få dra på sin landslagsdräkten, men eftersom jag tränade normalt fram till tävlingen var jag rädd att benen skulle vara sega. Men så blev inte fallet och dom rullade förvånansvärt lätt genom den 7,5km långa banan, så bra att jag fick med mig ett silver hem. Guldet gick till Charlotta Fougberg och bronset tog Annemari Kiekara hand om. Super roligt att Finland fick med sig två medaljer hem, dessutom tog vi en lag silver medalj.

Banan i Kristiansand var långt ifrån optimal, när vi test löpte den på fredagen var jag osäker på hur det överhuvudtaget skulle gå att springa hårt på den. Men tackvare att arrangörerna saltade banan och vädret dessutom blev varmare så tyckte jag att banan var i godkänt skick på lördagen. Vi löpte fem varv runt en 1500m bana, varav halva gick på ett snötäckt fält och resten inne i skogen. Eftersom jag inte är någon bra backlöpare var jag glad över att banan endast hade en kort brant backe. Jag fick bra draghjälp av Annemarie, Louise Wiker och Sara Holmgren. På sista varvet drog jag och Annemari upp en liten lucka som vi lyckades hålla hela vägen till mål. Dessutom fick vi till en riktigt spurtuppgörelse på slutet (vilket jag är lite stolt över).

 

Jag vill också passa på att tacka mitt resesällskap som gjorde denhär helgen super trevlig. En eloge till vår massör som alltid finns på plats då han behövs.

Efter NM följer ytterligare en hård träningsvecka (som förhoppningsvis är snöfri) efter det en lätt vecka följt av ytterligare tre hårda veckor. Jag kommer att åka utomlands på läger senast efter jul, beror lite på vilka väderförhållanden vi har hemma i Vasa.


26.8

Säsongen börjar lida mot sitt slut och fastän jag inte fått ut allt som jag velat, har jag lärt mig mycket det här året. Jag har lärt mig att bra träning inte betyder att man ser resultaten direkt. Jag har gått enormt mycket framåt på träningarna, men ändå stampat lite på stället på tävlingarna i år. Men all träning jag gjort i år kommer ända finnas kvar som pengar på banken, nästa år är jag redo att lyfta ut allt. 

Jag kvalade iallafall till Europeiska mästerskapen och fick göra min EM debut i år, jag hade en lyckad helg i Uleåborg på kalevan kisat där jag lyckades ta hem silvret på 5000m, guld på 10000m och ytterligare ett silver på 3000m hinder. Jag blev avrådd av många från att göra dubbeln (10000m+hinder) på söndagen, men tillsammans med min tränare bestämde vi att jag skulle klara det fint. Det gjorde jag också, och i efterhand tyckte jag verkligen att det var värt det. Jag satsade allt på 10000m eftersom jag vista att där var min ända chans att ta guldet, på köpet fick jag ett fint nytt personligt rekord och jag njöt verkligen av tävlingen. Efter loppet gick jag på prisutdelningen, joggade ett par kilometer, åt lite och gick till call-in rummet för att förbereda mig för hinderloppet. Hinderloppet kändes betydligt tycke bättre än jag kunnat hoppats före och jag fick ta det ganska lugnt och säkrade min silver medalj. 

 

Eftersom jag tyvärr inte kvalade till OS blev augusti ganska lång och tråkig i Finland. Jag ville verkligen vara i Rio och det fanns skralt om kvalitets tävlingar i Finland. Jag tränade på bra och bestämde mig för att ställa upp på några underdistans tävlingar. Vilket ledde till ett nytt PB på 800m. Nu återstår bara en tävling, men det är inte vilken tävling som helst. Sverigekampen står för dörren! Jag älskar att vara en individuell idrottare, men ibland kan det bli lite ensamt. Under Sverigekampen jobbar hela finska laget som ett team, där varje slutspurt och varje poäng är viktig. Därför är jag extra taggad på att göra en super avslutning på ett år som kanske inte levt upp till mina förhoppningar.   


30.6

Det har gått 2 år och 9 månader, 15100km löpning, 720 dagar av löpning (15 dagar utan löpning) sedan jag påbörjade min träning mot de stora mästerskapen. 2014 hade jag bestämt mig för att kvala till EM i Zurich på 3000m hinder (9.55,00 var gränsen). Den sommaren gjorde jag ett nytt PB med 25 sekunder, men jag var ändå besviken efter varje tävling jag gjorde. För jag missade EM gränsen hela tiden, under tre tävlingar den sommaren missade jag gränsen med en sekund. När sommaren tog slut började jag träna hårt igen, för jag hade bestämt mig för att jag skulle ta mig till VM i Peking 2015. Jag var övertygad om att 2015 skulle bli mitt år, efter en väldigt bra tränings säsong hade jag höga förhoppningar. Men igen missade jag VM gränsen med 2 sekunder, dessutom missade jag en U23 EM medalj med en sekund. Under hela sommaren jagade jag en VM gräns som aldrig skulle komma. Men tack vare det nya ranking systemet fick jag ändå åka på VM, men eftersom jag tävlade allt för mycket hela sommaren (för att jag jagade gränsen) var jag inte i min bästa form på VM. 

Dethär året har jag gjort en bättre träningssäsong än någonsin. Jag har blivit uthålligare, snabbare och starkare. Alla test jag gjort har visat att jag gått väldigt mycket framåt. Jag har haft den perfekta träningssäsongen som man drömmer om att ha. Den då jag verkligen känt att jag blivit bättre för varje vecka. Alla träningar har gått bättre än planerat och bättre än jag vågat hoppas på. Mina förväntningar på min första hinder tävling i Huelva var höga, för jag var så säker på att jag skulle göra en toppen prestation. Jag trodde verkningen jag skulle klara OS gränsen (9.45,00) mitt PB är ju ändå 9.46, så det borde ju inte ha varit något problem. Men jag kom i mål på 9.51...!? hur kunde det vara möjligt? Nåväl det var ju min första tävling tänkte jag då. Men min andra och min tredje skulle komma att bli ännu sämre. Hur är det möjligt!? Jag har gjort träningar i år som jag inte skulle ha haft kapacitet till i fjol. Ändå är mina resultat samma och nästan sämre än i fjol. Dethär bevisar bara att det inte betyder något vad man gör på träningar, för det ända som syns är vad man presterar när tävlingarna kommer. Tävlingen igår knäckte mig hårt, men jag kommer fortsätta kämpa, för jag vet att jag har kapaciteten till så mycket mer och jag vill ta mig till OS.   

Trots att de senaste två åren (och början av sethär året) inte har nått upp till mina förväntningar skulle jag inte ändra något om jag skulle få göra om det. Jag litar på min tränare och mitt program. Topp resultaten kommer att komma och det vet jag, det tar bara lägre tid än jag trott. Jag har mycket att lära mig men jag har kommit en lång väg de senaste åren. Jag har mycket tid på mig att bevisa för mig själv att jag had vad som krävs. Friidrotten har gett mig mina bästa ögonblick men också mina sämsta. Det har gett mig oersättliga vänner och det har lärt mig att om jag vill åstadkomma något måste jag jobba galet hårt för det. Fastän man gör allting perfekt är det ingen garanti för att lyckas. Löpning är inte lätt, verkligen inte. Men jag älskar det och det har gett mig så mycket. Jag kommer att fortsätta jobba mot mina mål för jag har så mycket mer kvar att visa. 

Om 9 dagar är det dags för min senior EM debut. Jag vet att jag är en bra mästerskapslöpare och alla mina PBn och bästa lopp är från mästerskap. Så räkna inte bort mig ännu! Hela mitt år, oktober - nu, har varit mina bästa träningsmånader någonsin. Jag är redo att bevisa för mig själv att jag kan, för man kan inte ha tre perfekta träningssäsonger utan att lyckas, jag har tränat för hårt för att misslyckas. Jag vet att det finns där och mycket hinner hända på 9 dagar. När fredagen kommer är det inte någon skillnad vad man presterat tidigare i sommar. Det ända som har någon betydelse är vad jag kommer att prestera där och då. Jag tror på mig själv och jag är redo att kämpa hårt i Amsterdam!


15.6

Bansäsongen har dragit igång på fullt allvar. I slutet på maj åkte jag till Oordegem och startade säsongen med ett 1500m lopp, det gick väldigt bra och löpkänslan var på topp. Jag var riktigt taggad på att inleda hindersäsongen. Efter det perfekta tränings året var jag övertygad om att inget kunde gå fel. Jag stannade i Leuven ett par dagar efter tävlingen och flög därifrån till Huelva för att inleda hinder säsongen. Säsongsdebuten fick godkänt, 9.51 är inte en tid jag var super nöjd med. Men den underskred iallafall EM gränsen och det var huvudsaken i det skede. Eftersom deadlinen för att klara EM gränserna kommer snabbt mot. Jag var övertygad om att det var sommarens "botten napp lopp". Jag åkte hem efter Huelva tävlingen för att få en bra veckas träning bakom mig igen flyget lyfte mot Luzern. 

Hela resan blev kaos från början till slut. Eftersom SAS strejkade blev jag tvungen att i sista minut boka ett flyg med Finnair, vilket innebar väckning halv 5 dagen innan tävling följt av en väldigt lång resedag. När jag äntligen kom fram till Luzern var hotellet fullbokat, jag och en annan tjej fick bo i ett litet, varmt och trångt rum istället. Eftersom vi inte bodde på tävlingshotellet fick vi inte heller lyxen att få ta del av buffet maten / frukost. Vi fick istället gå till en pasta/pizzeria, vilket inte var något som jag var allt för taggad på. Men området där vi bodde höll inte så många alternativ på matställen. Som tur var hade jag med mig snabbgröt så frukosten var iallafall räddad. Jag var verkligen inte taggad och hur mycket jag än försökte intala mig att tävlingen nog skulle gå bra ändå så hjälpte det inte. Startfältet såg väldigt lovande ut och vi var många mycket jämna löpare med. Starten var planerad at gå 21.45 men vi startade en bra bit efter 22.00. När starten äntligen gick ville alla vara med, och längst fram, spenderade första kilometern på bana 2-3, har aldrig varit med om ett lopp i mera kaos än gårdagens tävling. Det tog nästan en kilometer innan jag började se hindren. I kaoset slog jag också i ett hinder för första gången efter att ha blivit skuffad av de andra 10 tjejerna. Jag kom inte överhuvudtaget in i loppet och jag hittade aldrig någon löprytm. sluttiden blev 10.01, behöver väl knappast beskriva hur besviken jag är över den tiden? Men det var en bra erfarenhet, allting går inte alltid som planerat när man åker på tävlingar. Denhär resan blev ett kaos men jag tog mig ändå genom tävlingen och fick testa på ordentlig klunglöpning. 

Dethär året har verkligen gått perfekt, mycket bättre än jag vågat hoppats och jag känner verkligen att jag blivit en bättre löpare i år och allt har utvecklats. Därför tar ett resultat som gårdagens ner mig mycket mer än vad det borde. Det var en dålig tävling och betyder inget. Men jag vill verkligen bevisa för mig själv att jag kan springa hårda tider, jag är skyldig mig själv det efter allt hårda arbete jag lagt ner i år. Det här är bara början på sommaren och jag vet att jag har kapacitet till så mycket mer än såhär! Nästa hinder tävling blir hemma i Finland på Paavo Nurmi games i Åbo. Hoppas ni kommer dit och hejar, där utlovas en högklassig friidrottstävling och då är det dags för mig att göra ett riktigt försök på OS gränsen.   


18.5

Den här våren har flyget förbi och om en vecka är vi redan inne i juni!? Efter mitt mars läger i Portugal rullade allting på väldigt bra, vädret i Finland var tillräckligt bra för att jag skulle kunna göra alla mina träningar utomhus. Jag höll mig till mycket mäng, hårda långa drag och en del styrka. I slutet på april bestämde jag mig ändå för att åka till Portugal dryga två veckor, jag hade med mig coach Guy Storbacka och Zenitha Eriksson och tillsammans lyckades vi få till det bästa lägret jag någonsin gjort. Läger programmet innehöll allt från 3km drag till 150m drag. Jag har aldrig sprungit så hårda tider på mina träningar som jag gjorde i Portugal och vi jobbade verkligen stenhårt. När jag kom hem var det bara ett par dagar kvar till terräng FM. Egentligen tycker jag inte om terräng löpning överhuvudtaget, jag är ingen bra backlöpare och mitt favorit underlag att löpa på är asfalt. Men trots det var jag taggad på att ställa upp, inte minst för att FM gick av stapeln i Vörå. Terräng FM blev en ganska tung historia, det var en krävande bana och Johanna Peiponen försvann direkt från starten, så jag fick springa genom den 6km långa banan i princip ensam. Trots det är jag nöjd över en silver medalj i mitt första FM som senior.  

Så vad händer nu? För tillfället tränar jag min sista hårda mängd vecka före sommar säsongen drar igång. Igår spenderade jag dagen på Oravais sportplan tillsammans med Guy, där utförde vi en mycket lyckad träning i form av 8x400m med häckar/hinder. Jag känner hur tävlingsformen börjar infinna sig, trots att det ännu finns det en hel del att göra för att vässa formen. Men jag har aldrig varit i så här bra form, det känns verkligen att löpningen har gått framåt i år och alla träningar visar att jag är på rätt väg.

Jag har stora förväntningar på sommaren 2016, med både ett EM och OS i sikte är jag sjukt taggad på att öppna säsongen! Min säsongsöppning kommer ske i Oordegem 28.5 och därifrån reser jag direkt till Huelva. Tror jag aldrig varit såhär säker i mig själv inför säsongs öppningen. För i år har jag gjort allt så bra som jag har kunnat, träningarna har gått bättre än någonsin och jag är så förberedd som jag kan bli.  


3.4.2016

Jag beslutade mig att inte studera nu på våren, allt för att jag skall kunna fokusera så mycket som möjligt på idrotten. Nu vill jag verkligen satsa allt jag har mot EM och OS. Min skola Novia har varit väldigt tillmötesgående under åren jag varit studerande där och jag har aldrig behövt uppleva stress över någon kurs, vilket har gjort att jag alltid fått skolan och alla mina träningsläger att fungera mycket bra.

Jag har länge funderat på hur man hittar den optimala balansen i träning, återhämtning, sömn och undviker livsstress? Hur hittar man denna balans? Hur vet man att man återhämtar sig så bra som möjligt mellan träningspassen, speciellt under hårda träningsperioder? Är kroppen verkligen redo för nästa hårda pass?

För att försöka få svar på dessa frågor har jag i år fått en egna firstbeat. En firstbeat registrerar hjärtslagen och skapar en egen personlig tabell över din personliga dagliga stress, träningens mängd, sömnkvaliteten och hur bra man återhämtar sig mellan träningspassen. Firstbeaten är enkel att använda, väger väldigt lite, man känner knappt av att man har den i användning

( dethär är ett exempel på vad man kan läsa ur Firstbeaten)

Jag har tränat väldigt hårt på träningslägret i Portugal så det var ett optimalt tillfälle att testa min firstbeat. Jag har upptäckt att den verkligen “vet” hur kroppen mår. En söndag körde jag bara en långlänk på morgonen och satsade resten av dagen på återhämtning, då visade firstbeaten att jag hade ett väldigt högt återhämntningsindex den dagen. På tisdag var det dags för hård träning igen, jag kände mig lite sliten och var lite fundersam före passet. Firstbeaten visade att jag hade återhämtat mig väldigt bra och att kroppen var redo för hård träning. Denna tisdags träning visade sig bli lägrets bästa.

Jag har använt min firstbeat periodvis under mitt träningsläger i Portugal. Jag har under denna korta användningsperioden av firstbeaten redan lärt mig mycket om min egna återhämtningsförmåga och dygnsrytm som varit till stor hjälp. Med hjälp av firstbeaten kan jag hålla koll på eventuella överträningssymptom och på hur kroppen reagerar på mina hårda pass. Jag har även lärt mig att under en kort dagssömn återhämtar jag mig betydligt mycket bättre än utan, dessutom har jag det nu svart på vitt att att min kropp återhämtar sig sämre om jag  ligger och solar än om jag sitter inomhus och läser en bok. 

För mig som idrottare är återhämtningen det viktigaste jag har efter träningen. Så att få den monitorerad på ett såhär lätt sätt är guld värt för att kunna optimera träningen! 

Jag skulle rekommendera alla idrottare som tränar på en hög nivå att läsa mer om firstbeat och hur du kan skaffa din egen firstbeat på deras hemsida www.firstbeat.com .


2.3.2016

Det var ett tag sedan jag uppdaterade här så jag tänkte försöka sammanfatta de senaste månaderna. Jag åkte till Portugal efter julen och bodde där i dryga tre veckor, mina livs bästa tre veckor (träningsmässigt iallafall). Alla mina träningar rullade på över förväntan och min sista hårda träning (4x2km) i terräng gick på sådana tider som jag inte trodde var möjliga i det skedet av träningssäsongen. Dessutom gjorde jag mycket mängd, några bra kortare drag och ett par riktigt bra hinderträningar.  Väl hemma igen gick det inte alls enligt planerna. Jag drog på min en liten skada i vänstra foten, så för att vara på säkra sidan körde jag 4 dagar alternativ träning. Problemet nu var att jag var mitt uppe i hall säsongen, jag är vädligt ovan med alternativ träning och jag förivrade mig med mängden alternativ träning. När jag väl fick börja springa igen fungerade inte benen överhuvudtaget, jag bestämde mig ändå för att åka till Växjö och tävla, vilket i efterhand kanske var dumt, men jag ville verklingen dra på min finlandsdräkten och visa hur bra jag tränat iår. Men resultatet varlångt ifrån vad jag hade hoppats på. Jag bestämde mig för att inte tävla några flera tävlingar i hallen.

Istället åkte jag iväg till Portugal, och det är just där jag sitter nu i tre veckor. På programmet finns mycket mängd, långa drag och grundstyrka. Det blir alltså ett riktigt grund läger, vilket passar mig bra för tillfället. Träningarna har börjat rulla på bättre och bättre vilket är väldigt skönt. Så jag hoppas på tre bra veckor och att snön skall vara borta från Finland då jag kommer hem.

Motivationen på topp och siktet inställt på sommaren!


31.12

2015 har kommit till ända, och vilket år det har varit! Jag har lärt mig mycket om mig själv och med det har jag också vuxit som idrottare. Erfarenheterna jag fick i somras kommer jag att bära med mig till nästa år, då är jag redo för ännu större utmaningar.

Foto: str / Lehtikuva

För tillfället sitter jag i Portugal och är mitt uppe i en ny hård period. Jag har ett upplägg på tre hårda veckor följt av en lätt, hittills i år har jag hunnit med tre hårda perioder. Höstens och vinterns träning såhär lång har gått bättre än jag kunnat drömma om, nästan skrämmande bra. Men jaghar lärt mig att bara för att det känns bra behöver man inte pressa på, jag håller mina lätta dagar lätta och mina hårda dagar hårda. I år försöker jag även hålla lätta veckan väldigt lätt så att jag är redo att köra på hårt när det gäller. jag har inte nämnvärt ökat på kilometer mängden, däremot har farten ökat på både vanliga länkar och drag, vi har försökt hitta en högre kvalitet på de kilometrarna som jag löper.

När jag började träna i höstas kändes det som att jag började träna från en helt ny nivå. Jag har saktat ner på mina studier och fösöker leva varje dag så bra som möjligt. Som det går idag är jag övertygad om att 2016 kommer bli ännu bättre än 2015. Men det är långt kvar till sommaren och mycket hårt jobb som skall göras fram tills det är dags att dra på sig tävlingsdräkten. Viktigaste nujust är att hitta en balans i allt.

Påtal om tävlingar och träningar har jag också den stora glädjen att meddela att jag från och med nu kommer att träna och tävla i Noname och Inov8 :s kläder och skor!

Jag vill också tacka Citec för det samarbete vi har haft under flera års tid och som fortsätter 2016!

Gott nytt år!


7.11

Den här hösten har varit min bästa höst någonsin. Efter en lång och händelserik sommar var jag rädd att det skulle ta länge innan träningarna skulle rulla på lätt igen. Jag kunde hålla mig från att träna under ylimenokausi i fem dagar, fem mycket tråkiga dagar, men välbehövliga. Fjolårets summering blev 10 vilodagar och dryga 5900 löpta kilometrar. Det är en summering jag är mycket nöjd med, men för att utvecklas till nästa år krävs mer än att höja på kilometer ransonen. Det är lätt att löpa 20-25km per dag men man måste hitta kvaliteten i löpkilometrarna också. För att nå nya höjder nästa år krävs det någon form av förändring, jag har nu bestämt mig för att satsa på att förbättra snabbheten i vinter. Detta kommer att synas i mitt träningsprogram med både styrka och hopp, jag är väldigt tacksam över att David Söderberg har gått med på att hjälpa mig med den biten. Jag tror verkligen att det kommer göra stor skillnad till nästa sommar. Dessutom kan jag gladerligen berättta att Kim Bergdal kommer att hjälpa mig med hindertekniken i vinter.

Som min situation ser ut nu har jag fått ett grymt bra nätverk av personer runt mig, allt är upplagt för ett bra träningsår. Jag har nu tränat efter Guys program i fem veckor och jag kan inte komma ihåg någon höst då träningarna gått så bra som nu, kan inte heller komma ihåg att jag varit mer motiverad än vad jag är nu. Med tanke på detta borde jag kanske ha varit i Göteborg på terräng NM idag, men jag bestämde mig redan i början av hösten att jag tänker avstå från höstens terränglopp. Jag var rädd att det skulle slita för mycket och dessutom vill jag ha en längre träningspaus nu. Så jag tror fortfarande att det var rätt val att stå över, men på samma gång skulle det ha varit en rolig tävling med tanke på att formen är så god som den är. Men nu har jag siktet inställt på sommarens två viktigaste tävlingar, EM i Amsterdam och OS i Rio De Janeiro.  

Idag gjorde jag mitt årliga max test hos Mika Lehtonen, det gick betydligt mycket bättre än förra året så det visar at jag är på rätt väg. Bara för att höja på mitt redan goda humör har oktober och början av november dessutom fört med sig förvånandsvärt bra träningsväder. Tackvare detta har jag inte åkt på något läger ännu, som det ser ut nu kommer jag hållas i Finland tills efter jul. 


18.9.2015

Det har varit en händelserik och lång sommar. Jag hade mitt första landslagsuppdrag redan 23.5 då åkte jag iväg till Danmark för att debutera på 10000m. Efter det rullade sommaren igång, det blev en resa till Ryssland och lag-EM. Men jag lyckades toppa formen till sommarens, för mig, viktigaste tävling. Junior EM i Tallinn gick nästan perfekt, efter att i två år drömt om en junior EM medalj kom jag så nära. Men den helgen var en av de bästa helgerna någonsin, jag lyckades göra PB på både hinder och på 5000m dagen efter (då jag äntligen löpte under 16 minuter). Den helgen fick jag lön för allt det hårda arbetet som lagts ned i år.

Efter EM blev det många tunga veckor, jag skulle inte ha velat tävla så mycket som jag gjorde men jag ville verkligen ge allt för att försöka nå VM, och det gjorde jag! VM veckorna var en upplevelse för livet som jag aldrig kommer att glömma och det kommer sporra mig till att göra ännu bättre träningar i år. Sommarens sista tävling blev Sverigekampen, jag har aldrig varit så trött då jag tävlat som jag var i helgen. Men Sverigekampen levererar varje år och fastän jag inte lyckades med några toppen resultat är det ändå sommarens roligaste tävling och jag tycker att Finlands landslag aldrig haft bättre stämning än vad vi hade i år.

Nu har jag spenderat ett par välbehövliga dagar på soffan och jag är mera taggad än någonsin att påbörja höst träningen! Fastän mycket saker gått bra i sommar finns det mycke saker som kan gå ännu bättre. Det finns så många som förtjänar ett stort tack i år! Jag vill börja med min egna tränare Guy Storbacka som gör allt detta möjligt för mig och Tom Andtbacka som varit med på nästan alla tävlingar i sommar han har varit ett stort stöd för mig i år! I Tallinn sa Erica Hjerpe att det nästan skulle vara värt att bli långdistans löpare för att få ha Tom som ansvarig. Det om något visar hur bra Tom är.  Påtal om Erica vill jag ge henne ett extra stort tack för att hon varit där hela sommaren! Detsamma kan sägas om många andra som alla Vasa långdistansare som gör allt så mycket lättare och roligare.  ett sista tack går till alla mina sponsorer. Jag skulle inte stå där jag är idag utan alla jag har runt mig.  


27.8.2015

Sitter på ett flyg på väg hem från Beijing. För dryga två veckor sedan påbörjade jag min VM uppladdning på ett pre-camp i Hong Kong. Det var första gången jag varit på ett läger före en tävling och Guy hade lagt ihop ett träningsprogram med relativt mycket mängd och lite banlöpning, det brukar passa bra för mig. Hong Kong i sig var ett ganska bra träningsställe, där fanns allt man behövde och lite till. Största problemet där var den höga luftfuktigheten och värmen, men efter en dryg vecka började jag vänja mig och träningarna började flyta på riktigt bra. Dagarna i Hong Kong spenderades mer eller mindre som ett vanligt träningsläger i finfint sällskap med de andra Finländska idrottarna. Det kändes inte som att vi var på VM direkt eftersom det bara var Finländska och Norska landslaget där men det ändrades snabbt när vi kom fram till Beijing!

Jag måste väl erkänna att jag inte riktigt visste vad jag förväntade mig av VM, jag har ju varit med på junior landslagsuppdrag men det var ingenting mot det här! När vi väl kom fram till hotellet i Beijing slog det mig hur stor tävling det egentligen var. Topp idrottare överallt som förberedde sig på bästa tänkbara sätt för en tävling de tränat flera år för. Det vara en upplevelse bara att gå runt på hotellet med alla andra landslag. Vi hade ett stort hotell och det var många landslag där b.la. Jamaica, USA, Italien, Frankrike och Sverige. Löpmässigt så var Beijing nog sämsta stället jag någonsin varit på, men eftersom vi kom dit bara två dagar innan vår tävling behövde vi inte göra på många länkar där. Jag fick bo med Sandra Eriksson hela resan vilket passade mig bra, vi hade dessutom liknande träningsprogram så lite länk sällskap fick vi.

När det väl började dra ihop sig mot tävlingen var jag lite osäker på var formen låg. Sommaren har varit lång och mitt huvudmål var ändå junior EM i Tallinn som gick av stapeln för nästan två månader sedan. Men jag hade gjort ett bra läger i Hong Kong så jag kände ändå att formen var på stigande. Tävlingen gick av stapeln klockan 9.45 vilket innebar delvis tidig väckning och delvis min första morgontävling någonsin. Men jag hade tränat den tiden i två veckor så jag hade vanan inne. Väl inne på stadion kunde jag inte hålla mig från att känna lycka, efter all träning och efter alla kilometrar jag löpt i år stod jag där inne i ”the birds nest” på en startlinje i mitt första VM. Åter igen hade jag en relativt långsam öppnings fart men fick plocka många på slutet, till sist slutade jag 8a i mitt heat och 32a allt som allt. Tiden 9.53,14 var min näst bästa tid och det är bara i Tallinn som jag löpt hårdare än så. Med tanke på att jag var rankad 42a känner jag att min VM debut fick godkänt.

Efter loppet fick jag göra ett par riktigt bra träningar och se på tävlingarna några dagar innan det var dags att åka hem. Det är svårt att beskriva atmosfären på dessa tävlingar, det är något extraordinärt som måste upplevas för att man skall förstå. Men det var en livsupplevelse och jag är beredd att göra ett hårt jobb i år för att ta mig till OS i Rio nästa år! Ett stort tack till hela finländska landslaget och alla stödpersoner som gjorde dessa tävlingar riktigt lyckade!  


13.8.2015

Nu har det varit en tid sedan jag uppdaterade min hemsida. Orsaken är att det pågått väldigt mycket sedan jag kom hem från Tallinn. Jag åkte till Joensuu på eliittikisat för att löpa hinder veckan efter att jag kom hem från Tallinn, där underskred jag inte heller VM gränsen men trots det var det en rolig tävling. Helgen efter det var det dags för Kalevan Kisat, hade verkligen sett fram emot att få löpa bade hinder och 5000m där, men tyvärr blev jag tvungen att avstå från 5000m och satsa allt på 3000m hinder. För trots allt så var VM gränsen det viktigaste nu på sen sommaren. Trots att jag inte heller på Kalevan Kisat underskred gränsen var jag nöjd och glad över mitt FM silver. Minttu Hukka knep bronset och Sandra Eriksson vann sitt 9 raka FM guld och blev på samma gång utan problem VM klar.

För mig återstod bara en chans på gränsen och det var i Kuortane (eliittikisat) Jag öppnade optimistiskt och benen kändes verkligen jätte bra! Men utan någon som helst drag hjälp segade jag bort på slutet och tiden blev inge att hurra över. Måste däremot ge en stor elouge åt publiken, vilken stämning under loppet! Efter tävlingen åkte jag hem väldigt besviken, det såg ut som att det skulle bli en repris från fjolåret då jag missade EM gränsen med en dryg sekund. Men en liten chans fanns fortfarande, eftersom IAAF i år har slopat B gränserna till VM utgick man från världranking listan där 45 damer skall löpa hinder i VM försöken. På lördag kväll var jag fortfarande 44 på listan, men jag förberedde mig på det värsta. På måndag kväll ringde Jorma Kemppainen, tror jag aldrig blivit så glad över ett telefon samtal som då. För hans besked var; packa väskan imorgon åker du till Kina! Kan ju berätta att det blev lite små panki med packning, träning och avfärd till Helsingfors på tisdag förmiddag. Men det störde mig inte över huvudtagen för jag gick runt på ett lyckorus! Jag hade blivit uttagen till världsmästerskapen och oj vad hart jag har jobbat hårt för det!

 

Nu sitter jag på ett träningsläger i Hong Kong, här skall alla hårda träningar och alla förberedelser göras innan vi åker iväg till Peking. Benen har anpassat sig förvånandsvärt bra till värmen här, för jo, det är väldigt varmt här för att inte tala om fuktigt. Men förövrigt så är det ett fint hotel en bra plan och snart har vi hela landslaget på plats. Tror dethär kommer bli riktigt bra!


13.7.2015

För exakt två år sedan löpte jag min första junior EM final, det var i Tammerfors på U22 EM. Jag löpte i mål på en sjunde plats och kände då att jag hade en lång väg upp till toppen. Men mitt mål var klart; att ta en EM medalj i Tallinn 2015.

För en vecka sedan började vi resan mot Tallinn mästerskapet som jag haft i baktankarna i två år. I torsdags löpte jag försöken och efter ett väldisponerat lopp löpte jag in på en femte plats i mitt  heat, vilket gav mig en säkert plats till finalen. Jag kände redan då att jag hade kapacitet att göra något riktigt bra i finalen. Jag löpte under 10 minuter för första gången i år, dessutom i störtregn och med en lätt känsla i kroppen. Allt var perfekt upplagt inför lördagens final. Jag visste att startlistan var hård men optimist som jag var vägrade jag släppa tanken om en medalj.. (trots att en liten realistisk del av mig visste att det skulle vara lite väl tufft). När loppet väl kom igång kände jag att allt fungerade, så trots att de flesta andra löpte iväg i en mycket hög fart höll jag mig kallt långt ner i fältet. Vartefter varven gick klättrade jag mit uppåt, med 300m kvar tog jag in väldigt mycket på fransyskan som var på tredje plats. Jag har aldrig velat något mer än just i den stunden, jag ville verkligen ta den där bronsmedaljen och det var med den i tankarna som jag gav allt vad jag hade. I ett underbart ögonblick runt 250 m före mål trodde jag faktiskt att jag skulle fixa det, men tyvärr gick det inte hela vägen.

Det är nu med blandade känslor jag åker hem från Tallinn. En del av mig är sjukt besviken, besviken över att jag kom så nära en medalj. Medan en del av mig är otroligt stolt att jag fick vara med om medaljkampen och att jag dessutom bara blev två sekunder från VM gränsen. Det finns knappt en dag på de senaste två åren då den här tävlingen inte funnits i mina tankar, fastän jag inte nådde riktigt hela vägen så har tanken om medaljchansen funnits i mitt huvud och sporrat mig på träningarna. Det är den tanken som fått mig att göra allt hårt jobb som jag gjort de senaste åren, det är tack vare det målet som jag orkat upp ur sängen och dragit på mig löpskorna fastän det ibland smakat trä. Jag ser det inte som att jag missade mitt mål jag ser det som att jag lyckats, i år kändes det att jag inte att jag har lång väg kvar. För i lördags kände jag att det är här jag hör hemma, det är detta jag jobbar för varje dag. Nu blir det sikte på en senior EM medalj!

Efter lördagens urladdning var jag osäker på hur 5000m på söndag skulle gå. Men jag åkte till stadion med glädje, det är ju det här jag vill göra och mitt 5000m lopp blev en rolig bonus. Men benen fungerade otippat bra och jag lyckades löpa in på ett nytt personbästa med nästan 20 sekunder, så nu lyder mitt rekord 15,57,76! Det är nu jag skall njuta och den missade medaljen och VM gränsen är inget jag kommer sura över, det har gjort mig starkare och jag känner mig närmare mina mål än någonsin. Jag har jobbat så otroligt hårt i år och jag är glad att det nu syns i resultaten.

Jag vill ge ett stort TACK till alla stödpersoner och tränare! En stor elouge till de tre massörerna vi hade med oss, utan er skulle vi inte kunna prestera så bra som vi gjorde. Långa arbetsamma arbetsdagar har de haft och ni är värda en stor applåd (ett extra tack till Aki Rissanen som höll mina ben fräscha och hjälpte mig med återhämtningen mellan alla mina lopp!). Jag vill också tacka alla i det Finlänska laget som gjorde den här resan enormt  lyckad. Mitt sista stora tack går åt  Tom Andtbacka för att du alltid finns där, oberoende om det gått bra eller dåligt, du är guld värd för oss idrottare! Samma gäller min egna personliga tränare Guy Storbacka som fanns på plats under lördagens final! Vi har fått ihop ett väldigt bra sammarbete och under hans vakande öga fick jag till mina två bästa träningsveckor någonsin strax innan EM. Du är en grymt bra tränare och tillsammans tror jag vi kan göra något riktigt bra! 

Vill också passa på att ladda upp en bild på team VIS. Är otroligt stolt över Erica Hjerpe som också tog sig till stav finalen. Jag vet att en dag kommer det att vara din tur! Det är tackvare denhär sortens idrotts vännskap som gör idrottandet så otroligt roligt. Erica var verkligen en av mina bästa stödpelare under den senaste veckan och det är alltid lika roligt att åka på landslagsuppdrag med henne :)

.. och vet ni vad? Säsongen fortsätter ju nu! den 23.7 är det dags att göra ett nytt försök på VM gränsen. Men om det är något jag lärde mig ifjol så är det att inte tänka för mycket på tider förlöpning fungerar inte om man med våld vill under gränsen. Jag tänker åka till Joensuu och njuta av den formen jag är i så får vi se hur långt det räcker!


22.6.2015

Den senaste veckan har finska landslaget spenderat i Ryssland, Cheboksary, där lag EM gått av stapeln. Förra året lyckades vi stiga från första ligan till super ligan, detta var en fin prestation ifjol, men det märktes på motståndet att laget stäldes mot Europas bästa friidrottare. Tyvärr lyckades vi inte hålla oss kvar i super ligan utan sjönk tillbaka.

Trots det hårda motståndet kämpade alla väl och många stod för riktigt fina prestationer. För min egen del var det 3000m hinder som stod på programmet i lördags. Det var ett hårt startfält med åtta damer som löpt under 9.50 i år, med denna statistik i handen hade jag inte så höga förhoppningar om att få en bra placering. Däremot hade jag drömmar om hårda tider, slut situationen blev en helt annan jag tog en fin femte plats men på en dålig tid. Mer eller mindre alla hinderdamer underpresterade tidsmässingt och orsaken var realtivt klar; det var en bit över 30ºC och vindigt då vårt lopp löptes. Det var väl inte värmen i sig som var det största problemet utan den kvava, tryckande och fuktiga luften. Jag var inte alls van med värmen och redan efter uppvärmningen kände jag mig konstigt seg. Jag gick ut i vad som kan tyckas ha varit ”en lite feg fart” men det lönade sig på slutet och jag plockade många placeringar på sista 800 metrarna. Så nu är jag lite kluven efter resan, en del av mig är väldigt nöjd med en femte placering, jag lyckades vinna över en hel del mycket meriterade damer, men en del av mig är väldigt besviken över hur säsongen börjat.

Nästa tävling som jag tar mig an blir 3000m hinder på torsdag  i Paavo Nurmi Games  (förutsatt att jag återhämtat mig fullt ut från resan). Även där utlovas ett hårt startfält och jag är beredd på att börja attackera de riktigt hårda tiderna. För jag vet att de finns där! Jag måste bara hitta tävlings farten och våga gå ut hårt från början. Jag tar ingen stress över att tiderna inte ligger där jag vill idag, för jag vet att de kommer och jag vet att sommaren är lång.


4.6.2015

Har spenderat tre dagar i Lappeenrata för att springa säsongens första 3000m hinder. Kan påstå att det var dåligt spenderade dagar. Träningarna efter NM har gått bättre än jag vågade hoppas, allt har gått bra. Tills jag ställde mig på startsträcket igår. Vädret var verkligen inte på vår sida och det var både väldigt blåsigt och kallt. Jag hade gett upp hoppet om en topp tid när jag såg hur hårt det blåste på planen igår. Men jag hade endå förväntat mig en tid under 10minuter. Nu blev det 10.03, det är exakt samma tid som jag öppnade min säsong ifjol på, vilket är oerhört frustrerande. För jag vet att jag är i mycket bättre form i år än vad jag var ifjol, så nu sitter jag ytterst besviken på ett tåg tillbaka till Vasa.

Det enda bra jag kunde säga om loppet var att jag underskrev EM22 gränsen med dryga 20sekunder, men efter en arrangörs tabbe blev våra tider inte officiella eftersom de glömde att lägga ut första hindret. Så nu har jag spenderat 12h i tåg och två nätter på hotell utan att få en statistik duglig tid. Behöver jag berätta hur onödig den här resan känns? Dock måste jag ge ett tack till tävlingledaren som skötte det bra efteråt..

Nåväl säsongen är öppnad och härifrån kan det bara gå bättre, på söndag åker jag ner till Karis för att löpa säsongens första 5000m. Nästa gång jag tar an mig hinder igen blir i Åbo på Paavo Nurmi Games, där hoppas jag på en tid dryga 15 sekunder bättre än gårdagens lopp.


24.5.2015

Helgen har spenderats med årets första landlagsuppdrag, seinior NM i Århus. Jag tänker inte föneka att jag hade lite små panik över vad jag skulle ställas inför denna blåsiga dag. För på programmet stod min debut på 10000m alltså 25 varv runt banan. När startskottet väl gick hamnade jag nästan sist i fältet, men det passade mig bra för jag fick öppna på en jämn hård fart (dessutom undvek jag det mesta av blåsten). Vartefter varven försvann klättrade jag uppåt i fältet, första 5000m gick på 17.05 och efter det ökade farten lite. Tillsist var vi bara tre stycken i täten och jag hade en bra känsla i benen. Med 500m återstående gick jag upp i ledningen och drog sista biten, jag vann mitt första senior NM guld (och medalj för den delen också) på en mycket god tid, 33.53. det är en tid jag är väldigt nöjd med i dethär skedet och med tanke på hur bra benen kändes finns det säkert rum för förbättring. Överlag var det en rolig resa vi bara bara fem löpare från Finland, jag, Janica Mäkelä, Meri Rantanen, Anders Lindahl och Jaakko Nieminen. Killarna sprang båda två riktigt bra och kom in som 8 och 9, Janica löpte också bra och kom in som 7a på en tid kring 34.30. Meri Rantanen precis som jag klarade också U23 EM gränsen!

Foto: Jaakko Nieminen

 

Jag är också förvånad över hur fräscha ben jag had såhär dagen efter, jag trodde att 10000m på bana med spikskor skulle slita på vaderna men det känns riktigt bra. Trots det kommer jag att ta en lite lugnare vecka nu för en total återhämtning, eftersom tävlingen nog slitit på benen. Många har nu ställt frågan om jag funderar på gren byte efter dethär.. men 10000m får nog vänta några år, just nu är siktet inställt på 3000m hinder och VM gränsen. Det är också 3000m hinder som jag kommer att satsa på i Tallinn EM-U23.

Foto: Jaakko Nieminen                                                                                                         Foto: Kim Gudmand DECA Text&Bild


11.5.2015

På lördag morgon åkte jag, Jimmy Finnholm och Ville Borgmästars iväg mot terräng FM i Imatra. Det tog "bara" 8h från Vasa, en trevlig liten bilfärd.. Väl framme var benen trötta och eftermiddags länken kändes inte bra alls. På söndag morgon blev det en liten morgonlänk som inte heller kändes bra, i dethär skedet började jag förbereda mig för en tung tävling. Eftersom jag sprungit runt banan dagen före visste jag att den var väldigt krävande, det var ett relativt mjukt underlag och branta backar både uppförs och nedförs.

När loppet väl kom igång kändes allting plötsligt väldigt bra, jag hade ett bra driv i steget och jag orkade pressa på både uppförs och nedförs. Banan vi sprang var ca. 2km och den skulle löpas två varv. Första 3km av loppet var jag Oona Kettunen och Meri Rantanen samlade i täten, efter ett jämt lopp lyckades jag ta hem guldet. Efter detta lopp måste jag medge att terräng löpning nog egentligen är ganska roligt. Dessutom kändes hemresan inte så lång efter ett lyckat lopp.

Foto: Imatran Urheilijat

Vad är då framtidsplanen? Om mindre än två veckor går min första tävling på bana av stapeln, det blir också mitt första 10000m lopp på bana. Jag tar den tävlingen mera som en träning men jag hoppas endå underskriva junior EM gränsen som ligger på 36 minuter bankt. Efter det skulle jag vilja göra ett hinderlopp, det är ännu oklart om jag beger mig till Vilmanstrand den 2 juni eller om jag söker mig utomlands. Men som formen känns nu tror jag att jag kan löpa fort relativt tidigt på sommaren. Jag hoppas självklart att jag kan underskrida VM gränsen tidigt på året för att undvika samma stress som ifjol.

Just nu känner jag mig mera taggad än någonsin tidigare att påbörja tävlingssäsongen, jag tror att denhär säsongen kommer att bli riktigt bra!  


29.4.2015

Vart har våren tagit vägen? Kan knappt förstå att april är slut, det betyder att tävlingssäsongen står för dörren och det börjar vara dags att trissa upp farten på träningarna. För tillfället sitter jag på Faro flygfält och är påväg hem efter ett lyckat träningsläger i Portugal.

När vi åkte iväg för ett par veckor sedan fick jag vakna upp i Finland till en hel del snö vilket gjorde mig ännu gladare över att få åka iväg. Eftersom jag bott med Zenitha har vi kunnat göra relativt många pass tillsammans vilket har varit roligt. Vi har också fått ha coahen på plats vilket alltid är roligt. Med hans vakande öga har vi genomfört en hel del lyckade träningspass.

Trots den höga kilometermängden på lägret gick sista hårda planträningen bättre än förväntat och nu väntar ett par lättare dagar. På lördag tänkte jag springa terränd DM och helgen efter det är det terräng FM i Imatra som gäller. Efter det ser det ut som att jag kommer att öppna bansäsongen den 23.5 i Köpenhamn där senior NM på 10000m går av stapeln.

Men för tillfället är jag mest bara nöjd över att lägret gått som planerat och att träningarna visar att jag är på rätt väg. 


12.4.2015

Har nu äntligen fått igång min nya hemsida! Så nu skall jag göra en kort lägesuppdatering;

I går sprang jag min första tävling utomhus för i år, det var ett landsvägslopp på 10km. Jag har sprungit samma lopp tre år i rad så det är lätt att jämföra tiderna. Jag var nöjd med en förbättrning på 35 sekunder från ifjol, men hade hoppats på en lite bättre tid. Första 5km gick i medvind och rullade på lätt, vägen tillbaka blev desto tyngre. Men jag är nöjd med att tiden blev en bit under 35 iallafall. En förklaring till segheten är troligtvis att jag har två mängd veckor i benen, med dryga 300km de senaste 14 dagarna.

Efter detta lopp får jag ta ett par lätta dagar och på tisdag åker jag iväg till Portugal. Där skall det tränas hårt och farten skall dras upp lite på banträningar.


9.4.2015

Hej!

Välkomna till min nya hemsida. Här kan ni läsa allt om mina funderingar kring träning, tävlingar och läger.